Dalahästen: Sverige-symbolen

För några veckor sedan var Vi i Dalarna och besökte det unika stället i världen som tillverkar den äkta dalahästen. Det ligger i byn som heter Nusnäs, mitt i Dalarna i Sveriges hjärta.

Dalahästen är en typisk symbol för Sverige och det var jättetrevligt att besöka verkstaden där de tillverkas och se hur de arbetar från en bit trä till en fin färdig målad dalahäst och titta på deras utställning. Barnen tyckte det var spännande:) 

Det finns en kafeteria och man kan handla i fabriks-shoppen. De har fina grejer.
Det är värt ett besök !!

Historien om Dalahästen ( kommer från siten nohemslojd.se)

En spridd symbol

Magin och mystiken runt hästen har fått människor att återskapa och måla av den i alla tider. Vi möter hästen i grottmålningar och på hällristningar.

År 1624 predikade en biskop i Västerås mot de syndfulla varor som såldes på marknaden i staden. Han nämnde trähästarna och detta bekräftar att de faktiskt såldes redan för 350 år sedan - biskopen ansåg att trähästarna besatt magisk kraft samt att de var ytterst syndfulla.

På 1660-talet blev många kvinnor anklagade för att ha använt trähästarna för att utöva häxkraft och i domstolsprotokoll från häx-processerna i Mora står det att barnen fått förtrollade trähästar från Blåkulla. Men idag hänger vi en hästsko ovanför ytterdörren för att bringa lycka till huset.

Hästar finns som bilder och leksaker överallt i världen, men ingen har blivit så älskad och spridd som Dalahästen. Det var i de små timmerkojorna i skogen under de långa vinterkvällarna som föregångaren till vår tids dalahäst föddes på 1700-talet. Där brukade skogsarbetarna sitta vid elden efter en lång dags arbete med trädfällning och timmerkörning. Många kopplade av med att tälja leksaker till barnen hemma i byn.

Det var naturligt att det blev en häst, den var ovärderlig som en trogen vän och som kunde dra tunga timmerlass från skogarna under vintern och arbeta på åkern under sommaren. Man åkte häst till marknaden och till kyrkan. Barnen red barbacka på den breda hästryggen och det var glädje med gårdens häst.

Fortfarande finns det en del snidade hästar från Dalarna bevarade på museer och i privata samlingar. 

Dalmålningar som inspirationskälla

Under 1800-talet blev det vanligt att måla hästar med blommönster. Man var inspirerad av målningarna på möbler och innerväggar. De som färdades genom landet för att sälja produkter som korgar, laggkärl och slipstenar tog också med sig dalahästar, och då användes de främst som betalningsmedel för mat och husrum. Hästarna såldes från några av byarna runt Mora så tidigt som under första halvan av 1800-talet och då från Bergkarlås, Risa, Vattnäs och Nusnäs. I dag är tillverkningen mest koncentrerad till Nusnäs.

Man skulle kunna säga att fattigdomen i Sverige var av stor betydelse för tillverkningen av dalahästar. Ett exempel på detta var familjen Olsson i Nusnäs, till vilken de båda bröderna Nils och Jannes hörde. Familjen var fattig och barnen måste snida hästar direkt efter skoldagens slut. När bröderna var 13 och 15 år gamla år 1928, startade de en liten fabrik och tog då upp det gamla hantverket på allvar. De tog ett lån på 400 kronor för att köpa en egen bandsåg. Vid detta tillfälle grät deras mor av oro och undrade hur de skulle kunna betala en sådan oerhörd summa.

Bröderna blandade färgerna och penslarna gjordes av svanshår från ekorrar. Nu finns det dalahästar spridda över hela jordklotet och många kommer från företaget som gundades av bröderna Olsson.

Världsutställningen i New York

Det var egentligen inte förrän vid Världsutställningen 1939 i New York som dalahästen blev världsberömd. Den svenska utställningsarkitekten fick en idé. Man kunde ju placera en gigantisk dalahäst utanför den svenska paviljongen! Vilket blickfång den skulle bli. Det blev succé. Världspressen sände hem fotografier och artiklar om den förunderliga hästen och under året efter utställningen gjordes ungefär 20 000 dalahästar, en imponerande summa på den tiden, för att skeppas över till New York.
Vår Dalahäst har nu blivit en Sverigesymbol. Barn och barnbarn till Nils och Jannes Olsson för idag det traditionsrika kulturarvet vidare.